I dag känns det bra. I går var det fruktansvärt. Migränen hade förvandlats till något främmande, farligt i skallen. Min läkare sa att en magnetröntgen var nödvändig för att utesluta strukturella förändringar i hjärnan.... Tumörer, hjärnblödningar och allt sådant där läskigt som man inte alls vill ta i. Inte orkar ta i. Jag är ju mamma. Har två underbara pojkar som behöver mig. Inte kan väl jag blir inlagd och behandlad, och vara ifrån dem så länge som en behandling skulle ta. 
- Du får åka hem och packa din väska för undersökningarna kommer nog ta ett tag.
Det var så han sa, läkaren i går. Och sen ringde jag Christer. Och grät. Hejdlöst.

Herregud vad allt förändrades. Bara sådär rakt av. Kände att benen knappt bar mig och huvudet började dunka mer och mer. Till slut tyckte jag mig känna ett dunk i sekunden, i takt till sekundvisaren på klockan i väntrummet på akuten. Där satt jag och kände mig övergiven och försökte förbereda mig på hur jag skulle strukturera upp en behandlingsplan. Försökte läsa en stund. Texten blev grötig. Lyssnade på barns krupphostningar och gamla tanters flämtanden efter luft.

Sen kände jag det. Övertygelsen om att läkaren hade fel. Jag kunde inte vara så sjuk. Jag, Anna som alltid är så glad och alltid jobbar hårt. Det var inte rättvist, det kunde inte vara så. Jag hade bestämt mig för det och förvånansvärt var det, att känna ett inre lugn när jag låg där i tunneln och lyssnade till röntgenplåtarna som fylldes med bilder av mitt huvud.

Det tog tid. Men jag hade rätt. Jag lever idag och kommer att göra det ett bra tag till. I alla fall inte dö av någon tumör eller hjärnblödning. Yr är jag, och snurrigare än vanligt. Men jag mår bra. Mycket bättre än i går. Tack gode Gud. Och tack alla mina vänner för era små söta meddelanden. Ni är underbara. Jag älskar Er!